Måndag 29 november - Gazzetta dello Sport

Inter-Juventus

Oj oj.. så var det dags igen. Var ska man börja? Ok, sida 1, framsidan, en krönika av Candido Cannavó, legendarisk chefredaktör för tidningen, som skriver lite artiklar då och då, lite som han känner för. Hans krönika, som startar på framsidan handlar mycket om hur Inter lyckades komma tillbaks. Och en match med två kämpande lag. Och en Zlatan som tillskansat sig en position som killen med magi i fötterna. "Företaget lyckades inte riktigt, men Inters folk kommer att komma ihåg matchen som en kvart av glödande fotboll, i vilken laget pressade sig genom varje grässtrå på San Siro och sköt med hela sin rikliga arsenal. Detta medan Juve verkade promenera på en plan av sammet, i marschfart mot seger, med gudarnas deltagande, med Juventus klass och med en förtrollande Ibrahimovic... --- Före den sista exploderande kvarten kontrollerade Juventus matchen mästerligt. Inter har haft sitt attackspel, men Juve kontrollerade...sedan gick man in på scenen med sin auktoritet. Och genom mitt iakttagande av Juves sätt att gradvis och mäktigt växa in i matchen tänkte jag att det finns något historiskt i Juves varande. En egenskap som förs över från en generation till en annan. Det finns ingen annan klubb som är så kapabel att ge den som än kommer till klubben, utöver uniformen, en mental dräkt, en känsla av tillhörighet.

Emerson, som kom för inte länge sedan, känns som han varit en juventino ett helt liv med sitt antika sätt att ta sig an kampen och ansvaret. Ibrahimovic, som kom i elfte timmen, har tagit med sig det där ädla blodet som varje storlag, hur starkt fysiskt det än må vara, måste ha. Den svenska jätten iklär sig en framtoning av en isolerad/oförstådd konstnär, en aning snobb (ital. snob, ej exakt som svenska) , men det är en framtoning som bedrar: Zlatan är en lagspelare, på samma vis som Van Basten var det i Sacchis Milan. I de avgörande ögonblicken är han alltid där. Tack vare Ibrahimovic är Juves kompakthet, dess monstruösa vishet, möjligheten att alltid anpassa sig till omständigheterna, plötsligt glasklara.
- Candido Cannavó

Sida 3. Rubrik: Ibras natt, med Adrianos stämpel.
- Svensken erövrar San Siro med sin klass (och Zalayetas).
En stor bild i mitten, i fokus Zlatan och Adriano. Vänsterkolumnen intervju med Zlatan.
Underrubrik, citat Zlatan: "Vi hade matchen i handen. Vi skulle ha vunnit"

Vinstmaskinen Ibrahimovic-Zalayeta, de nya måltvillingarna i Juventus, gör Juve obesegrade på San Siro och håller Inter långt borta från toppen. Ett mål var, även om svensken, trots sina många excellenta spel, på slutet inte är nöjd. Han fruktade Inter, Zlatan, till den grad att han förmodligen den ende som fortfarande trodde att Inter har något att säga till om i kampen om scudetton. Följaktligen ville han vinna i Milano till varje pris, och efter att ha satt 2-0 målet var han säker att ha lyckats.

Han var ordentligt laddad, Ibrahimovic. Ett par gånger hetsade han publiken, viftande med armarna mot Juventus supportrar, för att visa sig som en ledare. Och juvesupportrarna lydde honom direkt. I slutet på första halvlek frigjorde han sig från Cordoba på vänsterkanten och plaserade in en vacker boll mitt framför mål, som tyvärr ingen fångade upp. Sen var det han som satte igång spelet som ledde till straffen. Genom att han tar med sig halva Inters försvar i sina rörelser och sedan serverar Camoranesi: italoargentinaren skickade en luftboll mot Zalayeta...straff. Till straffpunkten gick Ibrahimovic, målvakten chansade i rätt hörn och rörde till och med bollen, men sparken var mycket vinklad. Blixtar av klass i den milanesiska natten.

I slutet på matchen skakar emellertid Zlatan på huvudet: "Jag kan inte vara nöjd eftersom vi hade matchen i vår hand och följaktligen borde vunnit. Det här oavgjorda resultatet är osm en förlust för oss, också för sättet som den kom till på. Nu måste vi dock glömma detta och börja tänka direkt på nästa match (mot Lazio nästa söndag). Vad gäller spelet tror jag inte det finns så mycket att säga: det var en tät match och vi vet med oss att alla spelade mycket bra." Förmodligen tänker Ibrahimovic på de två förlorade poängen till Milan, kanske är det det här som är jobbigast för honom, snarare än Inters upphämtning.
---
Man skriver sedan om att Ibrahimovic-Zalayeta har blivit ett otippat segervapen (otippat gäller framförallt Zalayeta) och att den senare alltid spelar bra i par med Zlatan. Efter år av bänknötande har Juve funnit en målkanon som man inte förväntade sig. När han spelar gör han alltid mål och numera har även Ultras (juves hardcore-supportrar) förtroende på läktarna. Gårdagens var hans sjätte mål för säsongen, inkluderat det han gjorde i tisdags mot Ajax. Bredvid Ibrahimovic trivs han utmärkt: sedan de började spela tillsammans missar han inte en passning.
--- På Nedveds skott som resulterade i 1-0 sprang hela laget för att gratulera Nedved. Det var ingen som såg touchen på Zalayeta. Utom Zlatan som sprang fram.

Nästa sida. En Capello, som ett helt åskmoln. "Matchen var vår och vi tappade den helt själva." Att säga att Capello är arg är att säga lite.

Betygen: Högst betyg i Juve får Camoranesi på 7.5. Därefter Zlatan, som får 7. Ett mycket bra betyg. Så här läser man: Zlatan väljer en guerilla-taktik för dagen: drar med sig Cordoba långt utanför hans domäner, bara för att skoja med honom med sin oändliga klass. I första halvleken är han bara värd applåder, i andra passar han fram Camoranesi som skickar Zalayeta mot straffpunkten. Han bollar med en "grazia" (övers. ung. grace/elegans) av en "cesellatore" (övers. mkt svår: används bildligt för en poet som är noggrann/försiktig i varje detalj). Att beundra/åskåda honom är alltid angenämt.