Empoli-Juve 0-4, "En stående ovation till Zlatan"

Sid 3. Gazzetta dello Sport, den 12 september 2005.


I den toscansca luften finns både outtalat missnöje bland Empoli supportrar och en blå himmel över Juventus fina instats. Men framförallt finns en stor beundran från människor som aldrig tidigare hade sett Ibrahimovic spela live. På toscansk dialekt, knivskarp och effektiv, hör vi hur Zlatan döps till ”en marsgubbe, han är helt klart från en annan planet”. Jo, ge Zlatan ett par meters frihet och underhållningen är garanterad. För Juve, är det precis som det ska. För alla andra, är det självmord. Det är ovanligt att en spelare som inte figurerar i målprotokollet får priset för matchens bästa spelare. Och samtidigt är detta erkännande enhälligt. Zlatan, lång och smal men med låg tyngdpunkt; d v s normala ben med en extra stump. Om vi sedan lägger till den gudomliga gåvan att ha överkänsliga fötter och anklar som är ??? (caviglie snodate=?), då har vi resultatet: en överjordisk fotbollsspelare, med maradonianska fötter (nästan) och kraft som minner om gamla tider, låt oss säga John Charles, dock tillsammans med ett ej obetydligt uns av elakhet.

Ibra är med i varje farlighet som Juve skapar. Hans tyngd i anfallsspelet är kolossal. Capello gjorde ett bra drag som satte in honom en timme för att underhålla publiken, driva lite med motståndarna och visa att hans öppenhet om ambitionen att någon gång vinna Guldbollen är mer legitim än någonsin.
När han går ut, och byter med Mutu, får vi vara med om något som (tyvärr) händer väldigt sällan på våra fotbollsplaner: alla applåderar honom: Juventussupportrar, Empolisupportrar, kurvan och sittläktaren. En standing ovation som Zlatan, artig och smart, återgäldar med en applåd mot hela publiken. I korthet, en triumf. Mer än någonsin välförtjänt. Också för att svensken lärde sig något viktigt från den fula matchen Juve- Inter i våras. Han har förstått att alla försök att stoppa honom oftast leder till frisparkar i bra lägen, och han lyckas nu att inte reagera negativt. Och det är ett mycket viktigt steg. När han sedan lämnar stadion är han inte mindre än den björn han beskrevs som vid sin ankomst i Italien. Han låter sig fotograferas, han lägger på sitt klassiska leende, han böjer sig ner när fans ska ta kort tillsammans med honom, för att fansen inte ska se ut som små dvärgar. I korthet, det är en som vet hur man uppträder, som nu har antagit rollen som det sympatiska fenomenet (il fenomeno simpatico).