Gazzetta dello Sport i Rosengård
Denna artikel publicerades den 21 maj 2005, dagen efter Juventus stod klara som vinnare av förra säsongens Scudetto.
Il romanzo di Ibrahimovic/Sagan om Ibrahimovic
På sjätte våningen på Cronmans väg vetter fönstret mot den lilla fotbollsplanen nedanför. Härifrån hade mamma Jurka god överblick på Zlatan som liten, eftersom han alltid befann sig på sin hemmaplan, mörkt grus och två järndörrar vid ingången till den kommunala parken, bollen mellan fötterna och ett liv som fortskred utan större problem. De första fotbollsskorna, röda, fick han när han var 5 år, införskaffade i en lågprisbutik: Zlatan hade redan provat dom noga i affären genom att springa runt och leka med en boll mellan hyllorna. Pojken verkade vid den tiden inte vara ett fenomen, det fanns dock en kvalitet som skulle bli hans stora lycka: en sällsynt god inlärningsförmåga. Det räckte att förklara för honom en gång, och bara en gång, en rörelse och sedan repeterade han det mesta till perfektion.
Nesat Spahio är 21 år och spelar som målvakt i Mabi, ett ”mini-FN” av fotbollsspelare, grundat 1917, med 800 inskrivna ungdomar som tillsammans representerar 40 olika nationer. Den största grupperingen är den turkiska: och faktiskt, på huvudkontoret hos klubben, som spelar i division 3, hänger ett foto på Kemal Ataturk, den stora förebilden inom det moderna Turkiet. Det finns också ett kort på Zlatan. Det går tillbaks till förra julen, när anfallaren från Juventus träffade kvarterets barn och skrev hundratals med autografer. Mabi var hans första lag, från 8 till 10 år, när han så småningom gick vidare till rivalerna i Balkan. Zlatan vara redan då en talang.
”Ibra, som ni kallar honom i Italien, växte upp här, i Rosengård. Ett tag var det ett blandat kvarter, svenskar och invandrare levde tillsammans utan problem. Situationen har förändrats de senaste 15 åren. Svenskarna flyttade härifrån. Sedan kom den andra vågen av invandrare, de som flydde från krig i sina hemländer, som inbördeskriget i Jugoslavien. Och sen kom problemen, kriminalitet, droger, arbetslöshet. Rosengård är numera ett ghetto. Vem vet hur jag, Zlatan och många andra skulle ha slutat om vi inte hade haft fotbollen. Här nere kan varken skolan eller socialaarbetare göra speciellt mycket. Det kan dock fotbollen. Den kan rädda liv. Zlatan var helt fokuserad på fotbollen. Han verkade vara en av många men vid ungefär 8 års ålder hände något. Han växte mycket och blev plötsligt jätteduktig. Någon säger att han nu är kaxig och högfärdig. Sanningen är att det inte är lätt att växa upp på gatan. När man pratar om Zlatan får man aldrig glömma hans ursprung. Hans skryt är hans självförsvar.”
Nesat, bra kompis till Zlatan, upprepar ordet ”ghetto” två gånger. Det är inte lätt att förstå dessa ord. Rosengård må vara en mycket svår verklighet i jämförelse med den svenska normen, men jämfört med förorterna till italienska städer är det ett anständigt område. Arkitekturen är den som, under 60-talet, gjorde skandinaverna mästare i genren ”folkhem”: grönt, lekparker, stora ytor. Lekskolan ligger hundra meter från Zlatans hem. När pappa Sefik, bosnier, och mamma Jurka, kroat, hamnade i detta område, vid början av sjuttiotalet, var Malmö forftarande en hamnstad. Svergie var modellerat efter socialdemokratin. Invandrare, som framförallt kom från Turkiet och Jugoslavien, blev mottagna med öppna armar. Arbete fanns. Här uppe, i ett Malmö där 60 procent av invånarna är av utländsk härkomst, bestämde sig Sefik Ibrahimovic för att skapa sig ett liv. Efter att ha bytt ett flertal arbeten arbetar han numera som väktare. Mamma Jurka arbetar som städerska. Sapko, den första sonen, föddes 1973. 1979 föddes Sanella, systern, och 1981 föddes Zlatan. Sen separerade Sefik och Jurka och Zlatans familj blev ännu större: till familjen anslöt Alexander, Violetta och Monika. Zlatan är mycket bunden till familjen. På sina bägge armar har han tatuerat födelsedatumen på föräldrar, bröder och systrar. I Sverige kallar dom det ”Zlatans kod”.
Och hit till Malmö, efter att utan lycka försökt etablera sig i Italien, kom Hasib Klicic 1969, f d anfallare på hög nivå, född i Bosnien. Hasib var Zlatans första tränare. I ett litet rum i Balkans klubblokal, mellan små rökmoln, schack och äldre foton i en vacker utställning finns ett foto på ett pojklag från säsongen 91-92: Lolo Duli, montenegrin, bra kompis till Zlatans pappa, visar stolt upp. Zlatan är nummer 2 längst upp från vänster. Hasib, 62 år, berättar: ”Jag behövde bara ett ögonblick för att förstå att han var ett fenomen. Jag förklarade ett par grundläggande koncept för honom: betydelsen att skydda bollen och vanan att skjuta mot mål från alla positioner. I övrigt fanns det inte så mycket att göra. Han var redan klar. Och han var mycket livlig. Han spleade fotboll och han var alltid hungrig: ”Habib har du 10 kronor till en glass” var en standardfras. Han tränade 2 gånger i veckan, men jag brukade stanna kvar med honom för lite skott och dribblingar efter träning.”
Balkans fotbollsplan är av gräs. Ett grönt gräs som förblindar. Hasib leder oss till lagret,öppnar skåpet i en garderob och tar fram tröja nummer 9. ”Detta är Zlatans. Ve den som rör den.”. Någon timme tidigare spelar några skolungdomar här nere. En irakier visar oss fotbollsplanen. En uzbek frågar oss om en cigarett. ” Ser du det där målet. Kolla noga. En gång gjorde Zlatan 9 mål. Matchen var mellan Balkan och Håkanstorp. En dag kom en klubbrepresentant från Malmö till Balkans klubblokal. Balkan är ett satellitlag till Malmö. Den här personen säger: ”Zlatan ska följa med och spela för oss”. Det var bara för Zlatan att vinka hej då till Balkan. Och vi fick inte ens en boll som pris. Men jag är glad för Zlatan. Han ringer mig ofta bara för att fråga: ”Hasib, är allt bra?”.
Zlatan gick över till Malmö 1994, vid 13 års ålder. Vid det här laget hade han bestämt sig för att satsa på fotbollen på allvar. Zlatan upplevde även svåra tider i MFF. Hans livliga personlighet gick inte alltid bra ihop med klubbens svenska lugn: stora kontraster mellan den nya tillvaron och Rosengård. En dag, grälade han med en ledare som hotade med att inte följa honom hem: Zlatan började gråta eftersom han inte visste vägen hem. Han hade alltid bott innanför Rosengårds gränser och resten av Malmö var nästan som främmande land. Hasibs råd, hans önskan om att lyckas, talangen, hans fysik: dessa är de fyra kardinalpunkterna som gjort att Zlatan inte har tappat fokus på vägen, trots hans ungdomsslarv i yngre år, hans passion för bilar och hans avbräck i skolan. Och att han kunde lyckas i MFF, där Hans Borg tog över som sportchef 1999: ”Jag hade sett Zlatan i en ungdomsturnering och jag märkte att han var en nivå över alla andra. Zlatan är en talangfull spelare, men hans främsta egenskap är hans intelligens. Han förstår genast och kan anpassa sig till alla situationer. Och när han sätter upp ett mål uppnår han det, utan att tappa fokus. Jag har också spelat femtiofyra matcher i landslaget men jag har nog aldrig känt dom känslorna som jag upplevde en dag med Zlatan. Det var när han gjorde ett helt otroligt mål, genom att dribbla bort sex spelare”. Ett Ronaldo-mål. Och faktiskt är det så att Zlatan växt upp med Ronaldo som förebild. Han hejade på Inter på den tiden. Den första artikeln om Zlatan hittar vi 2000 i Sydsvenskan. Zlatan höll på att bli någon. Arsene Wenger, Arsenals tränare, var den första utländska tränaren som lade märke till honom. Men det var Ajax som visade det första riktigt stora intresset och som följde honom under sex månader. Under tiden lyckades Malmö ta sig upp i allsvenskan igen tack vare hans mål. Och Zlatan började tjäna bra. Men hans värld var hela tiden Rosengård. Folk vittnar om att han är mycket generös mot sina gamla kompisar: ”Behöver du pengar?”. Han står fortfarande sina kompisar nära. Kanske är det när han tänker tillbaks på tiden tillsammans vid kiosken som säljer Kebab och Falafel, i utkanten av Rosengård, den enda platsen där svenskar och invandrare lever tillsammans i fred, tillsammans över mat och bröd med en lukt av orienten. Är det vid matbordet som tolerans och integration kommer att skapas?
